Förra veckans inlägg om allt det jobbiga med graviditeten verkade vara uppskattat, så vi kör väl motsatsen också - allt mysigt, skönt och härligt med att vara gravid, det är ju verkligen tudelat.. Dock vill jag, även denna gång, utfärda en viss varning innan själva inlägget..
- jag har haft en lätt graviditet tror jag, har haft förhållandevis lite problem vilket kanske till viss del hänger ihop med att jag slutade jobba i december..
- alla graviditeter (och gravida!) är olika, detta är bara min upplevelse..
- allt är inte guld och gröna skogar, läs gärna inlägget Vecka 29 också..
- jag tar inget som helst ansvar för eventuellt bebissug som uppstår eller effekter som detta har på era eventuella relationer. :D
- idag blir det ett låååååångt inlägg.
- I vårt fall var graviditeten både väntad, önskad och planerad. Till och med så pass "planerad" att det här var så vi ultimat ville ha det - fick vi välja en "perfekt" tidpunkt att bli gravida så var det just precis när vi blev det. Givetvis gav den därför upphov till stor glädje och lycka för oss båda - ett lyckorus som vi nog inte riktigt lämnat bakom oss heller. Jag hade stora planer på avslöjandet inför sambon - jag tänkte sätta ihop ett litet "vi-ska-ha-barn"-paket och ge till honom, sådär med napp och några babykläder där det står "Jag älskar pappa" på. Well, kanske inte riktigt. Han var ute med hunden och vi skulle åka till jobbet. Jag kissar på stickan, inser efter många om och men och omläsningar av instruktionerna att vi väntade barn, slänger på mig kläderna, rusar ner och rycker iväg sambon från hundhagen där han står och umgås med några grannar. "Vi behöver ju inte åka riktigt än..." tyckte han - "JO!" var mitt svar.. Innan vi hoppade in i bilen lämnade jag över testet till honom och sen stod vi bara och kramades en stund.. =)
- Jag trodde att det skulle vara mysigt att gå och kolla lite på barnkläder, köpa något extra fint, inreda och fixa till barnrum och lite sådär. Mysigt är kanske inte riktigt rätt ord - mer typ über-mega-super-duper-dundermysigt.. Till och med att tvätta kan vara roligt nu, att tvätta och vika undan små, små, pyttiga kläder och tänka att om ungefär 10 veckor ska jag få klä på vårt lilla barn de där kläderna. Kärlek på hög nivå! Enda problemet med detta är hur dyrt det kan bli om en inte lägger band på sig.
- Kärleken mellan mig och sambon spirar och det känns som om den har fördjupats massor sedan den där härliga tidiga höstdagen i september. Vi pratar om framtiden, planerar och drömmer tillsammans och blir bara mer och mer kära i varandra hela tiden.
- Kärleken mellan mig och Pricken - att det ens är möjligt att älska någon en inte ens har träffat så djupt och innerligt är en gåta. Känslan av att vara en enhet, att gå där och klappa lite på magen och prata med hen - det får mig nästan tårögd ibland. Och det här att man redan kan kommunicera på en viss nivå - buffa lite på magen och känna svarssparkarna - HÄRLIGT!
- Kärleken mellan sambon och Pricken - att se min sambo, som är en riktigt barnkär person och längtat efter barn länge, äntligen vara på väg att bli pappa för första gången.. Att se hur han älskar det som finns där inne i mig, hur han klappar magen och pratar med den allt som oftast. Eller när han hälsar till Pricken från farmor och farfar när han pratat med dem i telefon. Och, kanske bäst av allt - när han sjunger "Soft kitty" för magen på kvällen för att säga godnatt. Jag blir lite tårögd varje gång..
- Att se hur magen växer och veta att det beror på att det finns ett litet barn där inne - vårt lilla barn. Att känna kroppen förändras och känna att det faktiskt är bra förändringar, även om siffran på vågen är högre än någonsin (och midjemåttet större..)
- Hur relationen till familjen har förändrats och fördjupats - framför allt till de två av mina bröder som har barn sedan tidigare och som gärna hälsar till Pricken när vi pratat med varandra, eller när jag får sms. Eller mamma som redan stickar, syr och virkar saker till Prickis och som frågade om vi inte skulle åka upp till Ullared och handla lite. Eller morfar, som ser fram emot att bli gammelmorfar igen.
- All omtänksamhet och kärlek en får från medmänniskor runt omkring en. Personalen på IKEA som hjälper en att lasta på vagnen och som fixar så att en får hjälp att lasta in i bilen. Människor som reser sig på bussen eller bara frågar om allting är okej. Kassörskan på ICA som hjälpte till att lasta upp och i allt i vagnen när jag storhandlat med självscanning och fick avstämning. Personalen i tyghandeln som går och hämtar en vagn åt mig för att jag inte ska bära så tungt. Vad som nästan känns som en hemlig klubb för alla som är och varit gravida - med menande ögonkast och små leenden när en möts på stan. Eller till och med börjar prata och kan diskutera allt möjligt som har med graviditeten att göra, även de mer privata delarna, tre minuter efter att en träffats första gången.
- Min underbara barnmorska som varit fantastisk såhär långt - hon är precis rätt typ för mig, lugnande men inte daltande. Önskar bara att jag får en precis likadan på förlossningen.
- Känslan på ultraljudet, då vi fick se det lilla livet för första gången. Det var så stort och så ögonblickligt att det inte riktigt går att beskriva. Att ligga där, med sambons hand i min, och se vårt lilla barn på den stora, svarta skärmen - hur det rörde sig och att höra att allt såg fint ut. Det är obeskrivligt - och känslan inom mig blev bara större när jag såg sambons tårögda blick också. De delade ögonkasten mellan oss är en av de finaste stunderna jag vet.
När jag läser genom detta och förra inlägget så är det så tydligt att graviditeten är både positiv och negativ, men att det positiva överväger det negativa hundra gånger om. Det är också rätt så tydligt för mig att majoriteten av de negativa aspekterna är fysiska medan majoriteten av de positiva är psykiska. Faktum är dock att en hel del av de negativa, fysiska aspekterna, ingår i de positiva, psykiska, aspekterna. Även om förändringen är något som i sig är jobbigt, gör ont eller sådär så är känslan av det ändå på något märkligt sätt positivt eftersom det är tydliga tecken på det lilla liv som växer och frodas i magen.
Under veckan som gått så har jag fikat med två finfina kollegor - härligt med lite socialt umgänge med en del av folket en verkligen saknar från jobb. Fick ju dessutom visa upp huset för den ena för första gången - det gör mig alltid lite glad eftersom jag verkligen gillar vårt hus.. Helgen har sedan spenderats ute på underbara Sjöröd, ett scoutlägerområde ute på Österlen, tillsammans med sambon och en massa vänner. Finfina Millie fick dessutom hjälpa en liten kille att känna att hundar inte är så farliga. Det blev tungt för magen på slutet och på vägen hem ville sammandragningarna inte riktigt släppa, samtidigt som det gjorde rejält ont i både magen, ryggen och ljumskarna och jag kände ett tryck mot mina lady parts.. Eftersom det inte släppte trots sätesvärme och vila, och jag inte heller kände av Pricken ringde vi till förlossningen i Lund och hörde vad de sa. Efter deras inrådan åkte vi in och blev undersökta. Skönt nog var det lugnt och behagligt där inne, kände ingen stress alls. Både barnmorskan, undersköterskan och förlossningsläkaren kändes väldigt fina. Vi fick göra ett CTG (mäter värkar och bebisens hjärtljud) och förlossningsläkaren gjorde sedan ett vaginalt ultraljud. Allting såg perfekt ut - ingen påverkan från trycket och bebisen verkade må jättebra. Så himla skönt. Läkaren tog sig dessutom rätt mycket tid att inte bara säga att allt var bra utan förklara varför han såg att allt var bra - lite anatomilektion kan man säga. Det gör att det nog är lättare att slappna av och inte oroa sig nästa gång, även om han tyckte att vi gjort helt rätt som åkt in - hellre en gång för mycket än en gång för lite som han sa.
Dagen efter var det dessutom dags för ett nytt besök hos barnmorskan - dags för glukosbelastning nummer två. Ingen mat eller dricka på hela kvällen och natten innan (missade dessutom att dricka innan deadlinen...=/ ) och inte heller på morgonen. Köra ner till BM i skojsig rusningstrafik - fast varför det kallas rusningstrafik är ju en gåta, det står mest still.. Slå sig ner i soffan och få sin "morgondrink" - lika delar vatten och glukos och så en citron på det. Sippa i sig den på 10 minuter och sedan vänta i två timmar på att ta ett blodprov. Under tiden får en lov att göra ungefär ingenting - inte äta, inte dricka, inte röra sig för mycket, inte sova.. Tack gode gud för smartphonen och tidningar säger jag! =)
Efteråt var det som sagt dags för blodprov, återigen såg allt finfint ut så jag slipper nog göra fler av den här - skönt! Blodtrycket däremot var lite lågt - låg på en 90/50 - men precis som vanligt är svaret "bättre lågt än högt" så. Magen hade växt med två centimeter och låg fortsatt mitt på normalkurvan, så tji får alla som säger att jag är så hiiiiimla stor. Pricken var däremot irriterad - dels var pulsen lite för hög och dels gillar hen INTE dopplern som en lyssnar efter hjärtljuden med, varje gång barnmorskan lyckades hitta ljudet så sparkade Pricken till dopplern och vände på sig. Pulsen gick dock ner och barnmorskan drog slutsatsen att det helt enkelt var en sockerkick. Med tanke på hur mycket rörelse det var i magen från ungefär två minuter efter att jag hällt i mig morgondrinken så kan den teorin nog stämma - jag vet inte om det var disco, kickboxningsträning eller Friskis&Svettis-pass där inne, men något var det i alla fall! Efter barnmorskan var det dags att åka till provtagningscentralen och lämna mitt - förhoppningsvis - sista blodprov för att eventuellt justera medicinen. Här har de världens bästa "uppfinning" - säger en till i receptionen att en är svårstucken får en låna en liten värmekudde som placeras mellan händerna. På så sätt värms blodet upp och det blir mycket lättare att sticka - har funkat för mig varje gång, numera tar det sällan mer än ett försök att få ut blodet, tidigare kunde det dra iväg upp mot en fjorton försök..
Efter lite shopping på IKEA och Stoff och Stil - nu ska det sys babyfilt till bilbarnstolen och lite mer lakan - åkte jag hem till mamma och skulle få hämta "lite saker" från min storebror och svägerska. "Lite saker" betyder tydligen två stoooora pappkassar fulla med kläder, en bilbarnstol, en hoppgunga och lite annat smått och gott. Vi lär verkligen inte behöva handla mer till Prickis nu - så underbart uppskattat!
Jag upplever inte att magen dragit iväg så mycket mer i storlek, i alla fall inte om jag tittar på bilderna. Däremot spänner den mer än tidigare och Prickens rörelsemönster har också ändrats. Dels är det mer rörelser och dels annorlunda - innan var det mer isolerade sparkar och slag, nu är det mer vridningar och att hen tar spjärn känns det som. Dock blir det fortfarande rejäla sparkar ibland - i morse lyckades jag fånga det på film som ni kan se nedan..
Tio veckor kvar. Känns helt sjukt! Längtar verkligen!