NAIL ME

 

När jag läser genom detta och förra inlägget så är det så tydligt att graviditeten är både positiv och negativ, men att det positiva överväger det negativa hundra gånger om. Det är också rätt så tydligt för mig att majoriteten av de negativa aspekterna är fysiska medan majoriteten av de positiva är psykiska. Faktum är dock att en hel del av de negativa, fysiska aspekterna, ingår i de positiva, psykiska, aspekterna. Även om förändringen är något som i sig är jobbigt, gör ont eller sådär så är känslan av det ändå på något märkligt sätt positivt eftersom det är tydliga tecken på det lilla liv som växer och frodas i magen.

 

Under veckan som gått så har jag fikat med två finfina kollegor - härligt med lite socialt umgänge med en del av folket en verkligen saknar från jobb. Fick ju dessutom visa upp huset för den ena för första gången - det gör mig alltid lite glad eftersom jag verkligen gillar vårt hus.. Helgen har sedan spenderats ute på underbara Sjöröd, ett scoutlägerområde ute på Österlen, tillsammans med sambon och en massa vänner. Finfina Millie fick dessutom hjälpa en liten kille att känna att hundar inte är så farliga. Det blev tungt för magen på slutet och på vägen hem ville sammandragningarna inte riktigt släppa, samtidigt som det gjorde rejält ont i både magen, ryggen och ljumskarna och jag kände ett tryck mot mina lady parts.. Eftersom det inte släppte trots sätesvärme och vila, och jag inte heller kände av Pricken ringde vi till förlossningen i Lund och hörde vad de sa. Efter deras inrådan åkte vi in och blev undersökta. Skönt nog var det lugnt och behagligt där inne, kände ingen stress alls. Både barnmorskan, undersköterskan och förlossningsläkaren kändes väldigt fina. Vi fick göra ett CTG (mäter värkar och bebisens hjärtljud) och förlossningsläkaren gjorde sedan ett vaginalt ultraljud. Allting såg perfekt ut - ingen påverkan från trycket och bebisen verkade må jättebra. Så himla skönt. Läkaren tog sig dessutom rätt mycket tid att inte bara säga att allt var bra utan förklara varför han såg att allt var bra - lite anatomilektion kan man säga. Det gör att det nog är lättare att slappna av och inte oroa sig nästa gång, även om han tyckte att vi gjort helt rätt som åkt in - hellre en gång för mycket än en gång för lite som han sa.

 

Dagen efter var det dessutom dags för ett nytt besök hos barnmorskan - dags för glukosbelastning nummer två. Ingen mat eller dricka på hela kvällen och natten innan (missade dessutom att dricka innan deadlinen...=/ ) och inte heller på morgonen. Köra ner till BM i skojsig rusningstrafik - fast varför det kallas rusningstrafik är ju en gåta, det står mest still.. Slå sig ner i soffan och få sin "morgondrink" - lika delar vatten och glukos och så en citron på det. Sippa i sig den på 10 minuter och sedan vänta i två timmar på att ta ett blodprov. Under tiden får en lov att göra ungefär ingenting - inte äta, inte dricka, inte röra sig för mycket, inte sova.. Tack gode gud för smartphonen och tidningar säger jag! =)

 

Efteråt var det som sagt dags för blodprov, återigen såg allt finfint ut så jag slipper nog göra fler av den här - skönt! Blodtrycket däremot var lite lågt - låg på en 90/50 - men precis som vanligt är svaret "bättre lågt än högt" så. Magen hade växt med två centimeter och låg fortsatt mitt på normalkurvan, så tji får alla som säger att jag är så hiiiiimla stor. Pricken var däremot irriterad - dels var pulsen lite för hög och dels gillar hen INTE dopplern som en lyssnar efter hjärtljuden med, varje gång barnmorskan lyckades hitta ljudet så sparkade Pricken till dopplern och vände på sig. Pulsen gick dock ner och barnmorskan drog slutsatsen att det helt enkelt var en sockerkick. Med tanke på hur mycket rörelse det var i magen från ungefär två minuter efter att jag hällt i mig morgondrinken så kan den teorin nog stämma - jag vet inte om det var disco, kickboxningsträning eller Friskis&Svettis-pass där inne, men något var det i alla fall! Efter barnmorskan var det dags att åka till provtagningscentralen och lämna mitt - förhoppningsvis - sista blodprov för att eventuellt justera medicinen. Här har de världens bästa "uppfinning" - säger en till i receptionen att en är svårstucken får en låna en liten värmekudde som placeras mellan händerna. På så sätt värms blodet upp och det blir mycket lättare att sticka - har funkat för mig varje gång, numera tar det sällan mer än ett försök att få ut blodet, tidigare kunde det dra iväg upp mot en fjorton försök..

 

Efter lite shopping på IKEA och Stoff och Stil - nu ska det sys babyfilt till bilbarnstolen och lite mer lakan - åkte jag hem till mamma och skulle få hämta "lite saker" från min storebror och svägerska. "Lite saker" betyder tydligen två stoooora pappkassar fulla med kläder, en bilbarnstol, en hoppgunga och lite annat smått och gott. Vi lär verkligen inte behöva handla mer till Prickis nu - så underbart uppskattat!

 

Jag upplever inte att magen dragit iväg så mycket mer i storlek, i alla fall inte om jag tittar på bilderna. Däremot spänner den mer än tidigare och Prickens rörelsemönster har också ändrats. Dels är det mer rörelser och dels annorlunda - innan var det mer isolerade sparkar och slag, nu är det mer vridningar och att hen tar spjärn känns det som. Dock blir det fortfarande rejäla sparkar ibland - i morse lyckades jag fånga det på film som ni kan se nedan..