NAIL ME

Naglar, naglar, naglar. Omvårdnad, manikyrer, lackningar, nailart - you name it!

Tillbaka efter semestern!

Kategori: Pricken

Så var juli slut, liksom sambons semester och mitt blogguppehåll. Jag ska försöka verkligen ta tag i mitt bloggande igen men tänker inte utlova för mycket eller sätta press på mig själv. För vet ni vad, det finns ju annat som är viktigare här i livet och det verkar ju som om en del av er är kvar som läsare i alla fall.. =) Jag tänkte tjuvstarta idag med ett "här-är-vad-jag-har-gjort-på-semestern"-inlägg och från och med imorgon blir det en låååååång serie inlägg om alla underbart vackra lack jag fick i födelsedagspresent från vår härliga lackgrupp på facebook. Vi är ett gäng tjejer som varje månad skickar lack till de två som firar sin födelsedag den månaden. Så, under en månad får en alltså lack från 23 härliga brudar som gnuggat sina små grå för att hitta de perfekta lacken till en. Förstår ni vilken rolig månad april var? :D Men ja, självklart förtjänar alla de lacken att visas upp och jag ska göra mitt bästa för att beta av dem här.. Självklart blir det Blå Måndag som vanligt också, med start på måndag.. Men ja, först var det vad som hänt den senaste tiden ja..
 
Den här månaden har varit varm. Och då menar jag VARM! Jag är ju nu inte superförtjust i allt för höga temperaturer från början och med ett litet, litet barn har det inte varit lättare. Men vi har ändå varit ute och farit och hittat på en massa saker och njutit av att vara alla tre, eller fyra med hunden då. För att kunna visa allting kommer det att bli lite av ett bildtungt inlägg det här, hoppas ni är okej med det. Dessutom kommer det självklart att handla mest om Pricken.. Så, ni som inte vill se bebisbilder en masse kanske trivs bättre med att komma tillbaka imorgon.. ;) För er som följer mig på Instagram (@nailmeblogg) så blir det kanske lite upprepning med bilder..
 
Även om det var ett par enstaka inlägg på bloggen i början på sommaren så vill jag ändå börja med midsommar här. Sambon jobbade men jag och Prickeluringen åkte upp till sommarstugan för att fira tillsammans med familj och vänner. När vi kom upp var det kransbindning i full gång och självklart skulle lillkillen också ha en krans när vi firade.. (Att han sedan sov i vagnen ungefär hela firandet, det är ju en annan sak....)
 
Släkt och vänner samlade för födelsedagsfirande i hamnen. Syns inte så bra på
bilden men ungefär HELA ängen var full med folk, hur mycket folk som helst!
 
 Pricken med sin fina krans. (och ja, det blev rääääätt
många bilder tagna i den serien för att få en bra bild...)
 
Efter midsommar åkte jag upp för att hälsa på min gamle morfar och låta honom träffa Pricken för första gången. Det var lite skakigt och morfar var själv lite nervös men det var så underbart att se min fantastiske morfar hålla min lika fantastiske son i famnen för första gången. Och en åldersskillnad på 96 år sopar en inte under mattan!
 
 
När sambons semester faktiskt satte igång åkte vi tillbaka till sommarstugan för att fira mina småsyskons födelsedagar. Trots att vi glömde den omsorgsfullt packade plastlådan med alla Prickens saker stående på köksbordet hemma blev det en riktigt härlig helg - först en dag tillsammans med hela tjocka släkten - med sällskapsspel och brakmiddag, och sedan en dag med bara min pappas fru och vi tre. Riktigt härligt, och vi avslutade med fin middag inne i Båstad tillsammans med alla stekarna som laddade upp för Båstadveckan.
 
 
 
Sen fick jag finbesök från Linda från Nailorama och Sara, @muttermuckla på Instagram, två av de härliga tjejerna från lackgruppen. De kom med present till Pricken från alla brudarna och med sina två stojiga och härliga ungar. Fika och skitsnack hela eftermiddagen - precis vad den här damen behövde! Dessutom var vi hos barnläkaren för tvåmånaderskontroll och självklart klarade Prickeluringen det med glans!
 
På fredagen var det lite mer dämpade känslor. Proinspektorn på vår nation har betytt otroligt mycket både för oss som jobbat heltid på nationen, för nationen som helhet och faktiskt också för en hel del andra nationer. Nu har han tyvärr avlidit och det var dags för begravning. Hans betydelse för Lunds studenter märktes på begravningen - han hedrades med full fanborg och det var många nuvarande och tidigare studenter närvarande på både begravningen och minnesstunden - så även både jag och Pricken.
 
 
Efter begravningen åkte vi upp till Prickens farmor för att umgås lite med släkten och genomföra bouppteckning.
 
Mys med faster - det finaste en har klär en i tigerskrud!
 
Besök i skogen, på en väldigt särskild plats i min sambos hjärta. Skogsbesök blir en trött av!
 
Vi passade på att träffa Angelica på LeLack och hennes sambo.
Vilken härlig eftermiddag det blev - glada barn, superfika och så
Angelica och hennes goe sambo. Vi fick dessutom en present till
Pricken - trots att hon ju redan tidigare köpt present till honom. Toka!
 
Lite chillaxande när vi kom hem från farmor.......
 
....bara för att dagen efter packa in oss i bilen med Prickens stora kärlek, Snorkfröken, och fara upp till kungliga Hufvudstaden för att fira konfirmation och umgås mer med släkten..
 
Firar konfirmation på lyxyacht på Djurgården - livet på en pinne! 
(och ja, det är okej att dricka vin när en ammar!)
 
 
Vi åkte ut en dag med yachten också. Soligt och fint! Längst ner till höger ser ni en "Fläskberget" - marknadsfördes som "Räcker till 8-10 normala personer. Eller ett glassfreak". Riktigt fint satt den!
 
På väg in mot Djurgården igen - sådana dagar hade jag kunnat ha fler!
 
Turistade en del i Gamla Stan - självklart måste en vara dressed for the occation!
 
När vi väl kom hem igen kom hettan på riktigt. Det blev inte så mycket gjort, mer än att ligga i tvärdraget i sovrummet, med nerdragna gardiner och blöta handdukar för svalkan..
 
Fast en dag fick vi komma över och låna poolen hos en vän och kollega. Prickens första dopp utanför badkar/badbalja - han gillade det!
 
Ute på promenad med pappa - mys!
 
 
 
 

Semesterstängt

Kategori: Personligt

Jag har - efter mycket övervägande - bestämt mig för att ta semesterledigt.. Jag vill spendera min tid med Jonathan och med mannen som har semester nu.. Jag vill också slippa känna stress att fixa fram inlägg om vi reser bort någonstans.. 

Därför kommer bloggen att hålla semesterstängt under juli månad. Under tiden kan man - om man vill - följa mig på instagram istället under namnet nailmeblogg. Jag vet inte hur mycket naglar det blir men det blir en salig blandning av allt möjligt i alla fall - och mycket av Pricken.. :) 

(Även Blå Måndag kommer ta sommarpaus om ingen vill vara tillfällig värdinna för det.. Hojta till i kommentarerna i så fall!) 

Jag bjuder på lite sommarbilder som kompensation.. :)  Vi ses igen i augusti! Tjipp! 







Förlossningsberättelse

Kategori: Personligt

Det har efterfrågats hur förlossningen gick och hur allt kändes så jag tänkte skriva ner lite här, dels för min egen del och dels för er som är nyfikna. Precis som tidigare försöker jag skriva utan att vare sig skönmåla eller förvärra något. Dock är det ganska ocensurerat så det är lite upp till var och en om ni vill läsa eller inte.. =)
 
Som sagt hade jag två tunga dygn innan förlossningen satte igång - väldigt lite sömn och mycket stress och oro.. När jag blir trött tappar jag all aptit och blir lite illamående så det var inte så mycket mat i magen heller om en säger så.. 
 
På förmiddagen på lördagen fick jag förvärkar som dock inte gjorde ont. Något smärtsamma och framför allt tillräckligt regelbundna för att jag skulle börja registrera dem blev de runt 13.  När vi satte oss framför TVn för att äta runt 19 började värkarna kännas rejält. Rekommendationen i första skedet är ju att ligga ner, vila och försöka sova mellan värkarna - det hade jag inte en chans till. Enda sättet för mig att hantera värkarna var att stå upp och gunga fram och tillbaka. Nu var det ungefär 8-10 minuter mellan så det var långt ifrån säkert att det var igång på riktigt. Vi gick och la oss men jag klarade inte av att ligga ner utan gick upp igen medan sambon försökte få lite sömn.. Själv spenderade jag resten av kvällen framför datorn i lätt bakåtlutad ställning - varvat med upp och gå och luta mig fram över saker. Och att måla naglarna såklart - kan ju inte föda barn med nakna naglar heller! :) 
 
Vid 23 ringde jag förlossningen för en koll. Då rekommenderade de att stanna hemma ett tag till och avvakta tills det var 3 värkar på tio minuter.. Jag kom på att jag hade TENSen hemma och testade att sätta den i korsryggen vilket tog bort det värsta i ryggen inalla fall. Vid ett ringde jag dock in igen och sa att värkarna kom tätare, ungefär var fjärde minut och eftersom de befarade att vattnet hade börjat sippra så tyckte de att jag skulle komma in på en koll. Så, väcka sambon som nog aldrig vaknat så fort, packa ner det sista i BB-väskan (allt utom det vi glömde eller inte tänkte på..) och så körde vi. Fy fan vilken bilresa! Jag som behövde vara uppe och vanka fick nu vackert sitta still och försöka andas mig genom det.. 
 
Vi fick ett rum och jag blev kopplad till CTG som mäter värkstyrka och bebisens hjärtljud. Barnmorskan kunde konstatera att jag mycket riktigt hade värkar och hon kunde hjälpa mig att andas genom dem lite bättre. Dock visade det sig att jag enbart var öppen en centimeter..:/ Hennes rekommendation var att åka hem igen men vi bestämde oss för att stanna då det kändes tryggare - vi har ju en bit att åka.. Efter mycket om och men beslutade jag mig för att, mot vad jag egentligen "bestämt" mig för tidigare, få en morfinspruta och det var en höjdare. Absolut inte så att jag blev hög men jag fick äntligen sova och slappna av mellan värkarna som också blev lättare att hantera. 
 
Min barnmorska hade i min graviditetsjournal antecknat att jag gärna ville använda bad/dusch som smärtlindring så när morfinet började gå ur var det dags för ett besök på spaavdelningen.. Stort härligt badkar, VARMT vatten, eteriska oljor, levande ljus, lugn musik och dryck i mängder.. Härligt! Och som det hjälpte - smärtorna försvann nästan helt!  Tyckte lite synd om sambon bara som mest fick sitta i en stol bredvid.. 
 
När jag var lagom russinhudad var det dags att ta sig tillbaka till rummet. Nu började den jobbiga fasen - jag var inställd på att det skulle ha hänt en hel del under de här timmarna men jag hade bara öppnat mig ytterligare en centimeter och det kändes rätt hopplöst. Nu var det också dags att byta barnmorska igen, den här gången till en som jag inte kände lika stort förtroende för och som jag dessutom upplevde tog beslut utan att tillfråga mig. Sambon har dock inte samma upplevelse så jag vet inte hur väl min uppfattning stämmer. Hon valde dock att ta hål på fosterhinnorna och låta vattnet gå samt att sätta en skalpelektrod och värkstimulerande dropp för att skynda på processen lite. Undersköterskan övertygade mig också om att det skulle vara en bra idé att testa lustgasen - något jag tidigare varit skeptisk till, min tanke var att genomföra förlossningen utan smärtlindring då jag ville vara närvarande under hela förlossningen. Dock är jag väldigt tacksam för att jag testade lustgasen, det var en fantastisk smärtlindring. Under tiden undersköterskan var med oss så funkade det riktigt bra men jag och sambon fick inte riktigt rätt på den när vi var själva utan jag fick i mig alldeles för mycket lustgas och blev ganska yr i bollen. Tydligen har jag sagt en massa roliga saker som sambon fortfarande retas lite med mig för. Det gjorde också att den här delen av förlossningen mest är en dimma för mig och att den starkaste känslan när jag ser tillbaka på just den här delen är ångest. Jag är också lite ledsen för att jag faktiskt var så frånvarande under den här delen, men överlag är jag ändå glad att vi körde på med lustgas också.
 
Ett problem för mig var också att jag inte fick kissat under förlossningen. Jag fick extremt ont när jag satte mig ner vilket gjorde det väldigt svårt att gå på toaletten. Dessutom kändes det som om jag kissade så jag trodde att jag hade gjort det fast i den "blöja" en får ha på sig under förlossningen. Men tydligen inte - de fick använda kateter och tappa mig på urin ett par gånger under förlossningen, inte heller helt skönt.
 
Sent på kvällen var det dags att byta barnmorska en gång till, till den fjärde i ordningen. Den här gången klickade det verkligen direkt, henne fick jag omedelbart förtroende för. Eftersom jag var ganska så ångestfylld i just det här läget höll jag på att få panik när hon sa att hon skulle gå en stund och komma tillbaka sedan. Som tur var var det ganska lugnt på förlossningen den kvällen så hon kunde stanna när jag bad henne att inte gå. Dessutom hade hon med sig det jag nog varit mest negativt inställd till - en läkarstudent. En manlig sådan dessutom. I det här läget var det dock underbart, han kunde stanna kvar i rummet under de stunder hon faktiskt var tvungen att gå. De lyckades också tillsammans få mig att hantera lustgasen korrekt vilket gjorde stor skillnad - helt plötsligt hade jag lika bra smärtlindring men var ändå klar i huvudet. De frågade också om jag inte vill komma upp ur sängen vilket jag ju velat hela tiden så helt plötsligt fick jag istället stå upp och luta mig på gåstolen vilket kändes hundra gånger bättre det också. Och nu gick det snabbt - jäkligt snabbt. Jag andades lustgas och brölade som en tok (och ve den som försökte ta masken ifrån mig, även om det bara var för att hjälpa mig att flytta mig eller något..) Vid 00.20 satte krystvärkarna in och 00.33 kom det lilla undret ut. Och ja, jävlar i helvete vad ont det gjorde - framför allt när han kom så pass långt att barnmorskan kunde få tag på honom och hålla kvar i huvudet efter att värken och krystningen klingade av.. Men han kom ut och trots att det gick så snabbt på slutet så blev det väldigt lite bristningar som barnmorskan var tvungen att sy - väldigt skönt! Känslan av att få upp honom på bröstet var fantastisk och att se sambons känslospel i ansiktet när han fick klippa navelsträngen var underbart, liksom att få se honom sitta och hålla Pricken i famnen och att de båda två somnade tillsammans. Kärlek i kubik, minst!
 
Fem minuter gammal....
 
Nu var det bara en bit kvar - det där med att få ut moderkaka och sånt där. Först ville den inte riktigt lossna, men med lite extra sammandragande medel, akupunktur och lite massage så lossnade den fint. Dock ska de ju på och klämma på magen efteråt för att se om allting lossnat och kommit ut och om livmodern dragit ihop sig. Det gjorde något helt överjävligt ont. Först var barnmorskans reaktion att "det gör ont, men jag måste göra det..." men efter ett par försök där jag faktiskt till och med slogs lite tyckte hon att det verkade göra lite väl ont med tanke på att jag klarat av själva förlossningen så pass bra. Så det var fram med lustgasen igen och djuuuuupa andetag. När hon sedan klämde och tryckte en massa lyckades hon klämma ut en stor klump till som ju var anledningen till att det gjorde så ont. Otroligt äcklig känsla.. Men när den kom ut så gjorde det väldigt mycket mindre ont när hon klämde och tryckte. Dock tappade nog både hon och jag lite fokus på lustgasen så jag fick i mig alldeles för mycket igen - jag kunde höra att hon kallade på mig och ropade mitt namn men jag kunde inte få fram någon form av reaktion eller svar. Läskigt det också. Så, ni som ska använda lustgas framöver - gör gärna det, men med lite försiktighet.. ;)
 
Så till slut fick vi den andra lilla belöningen, dock självklart inte hälften så bra som Pricken själv, frukostbrickan. Jag, som varit illamående och haft svårt att få i mig vare sig dricka eller mat under hela förlossningen, hade dock fortfarande ingen aptit alls så för mig blev det bara bubblet och gurkan, men senare på morgonen fick jag faktiskt in en ny omgång när de såg att jag inte fått i mig det andra.. =)
 
Lite bubbel, lite varm choklad och lite mackor..
 
Vi fick sova kvar lite i rummet och vid lunchtid blev vi förflyttade till patienthotellet där vi blev kvar ett tag. Dock väljer jag att avsluta förlossningsberättelsen här och återkommer i ett annat inlägg om första tiden med Pricken.. Det har också varit lite berg-och-dalbana men framför allt väldigt mycket kärlek!
 

Så här är det..

Kategori: Personligt

Idag blir det ett inlägg som inte alls har med naglar att göra, i alla fall nästan inte alls.. Det kommer att vara privat, det kommer att vara tungt till viss del och för en hel del av er är det här heeeeelt ointressant kanske. Men eftersom jag har fått en del oroliga kommentarer efter mitt inlägg i måndags, ett inlägg som jag nu i efterhand kan inse lätt ger fel tankegångar men inte såg då, så väljer jag att skriva det här ändå.
 
Jag har ett tag pratat om den här berg-och-dal-banan jag är ute och åker på. En stor del av den, kanske framför allt många av topparna, beror naturligtvis på Pricken. Alla har vi väl hört talas om graviditetshormoner och att humöret går upp och ner. Det kan jag avslöja är sant. Stunder av överväldigande lycka och tillförsikt blandas med oro för om allt är som ska det, om det kommer fortsätta vara som det ska, vad folk kommer att tycka och säga, om jag och sambon kommer att klara att bli föräldrar, om vårt förhållande ska räcka till för oss, att något ska vara fel på Pricken och så vidare. De här små, väldigt korta, stunderna av oro tär på en, framför allt när man inte får sova. Skönt är dock att läsa att det - precis som ungefär ALLT annat i hela världen, framför allt sånt som är obehagligt/smärtsamt - är naturligt och heeeelt normalt när man är gravid. Och egentligen ÄR jag ju inte så orolig - allt har varit bra på alla kontroller, jag kan inte göra något åt om det ska fortsätta vara bra eller inte mer än att följa barnmorskans och sjukvårdens råd, folk får faktiskt tycka precis vad fasen de vill och alla jag har sagt det till har blivit glada (eller spelat bra..!) jag och sambon kommer att bli fantastiska föräldrar - de allra bästa Pricken kan få, vårt förhållande är min trygga, stabila punkt i tillvaron och jag vet att vi älskar varandra väldigt mycket. Skulle det inte räcka är det något vi får ta itu med sedan, det finns det ju tyvärr inga garantier för någonstans i livet, oavsett hur länge man varit tillsammans eller vem man är - jag kan ju bli påkörd av en buss imorgon om man nu ska tänka på det sättet. Är det något fel på Pricken är det också något vi får ta om det händer - oavsett vilket är det VÅR Prick och jag kommer helt opartiskt att tycka att det är den sötaste, bästaste och finaste bebisen i hela världshistorien i alla fall.
 
Men ja, den här karusellturen beror ju inte bara på Pricken, som många av er vet. Det är mycket annat som händer och mycket av det bidrar till de djupa dalarna jag hamnat i ibland. Det började med problem på jobbet, problem som i förlängningen ledde till en förflyttning och att jag tillsammans med ett par kollegor blev ansedda som skurkarna i en situation som uppstod. Det är en situation jag aldrig varit i och som jag verkligen inte trivs med och även om förflyttningen i slutändan var till det bästa och nog ledde till en förbättring för majoriteten av oss på många plan är det fortfarande en fruktansvärd känsla att känna sig oskyldigt anklagad, dömd och straffad och dessutom inte veta vad andra kollegor tycker och tänker om en. När det dessutom påverkar min lönesättning och eventuellt mina framtida möjligheter på jobbet gör det mig både ledsen, arg och förbannad.
 
En stor våg av glädje kom när vi hittade, och fick köpa, vårt otroligt fina hus till ett helt okej pris. Däremot dalade humöret när det var svårare än förutsett att sälja lägenheten utan att gå minus. Mycket energi gick åt till att få förhoppningar inför varje visning och gno och feja för att få lägenheten i toppskick för att sedan få veta att ingen kom på visningen eller att de få som kom inte var intresserade/la ett skambud. Om och om igen. Och så, till slut, så gick det ju bra. Och fort. Väldigt fort. Vi hade visning en måndag, på kvällen var lägenheten såld. Två veckor senare fick vi tillträde till huset och ytterligare två senare skrev vi de sista pappren på lägenheten. Och jag fick ut vad jag ville ha, vilket var skönt. Sen var det lite strul med huset precis när vi flyttade in men det löstes snabbt. Tyvärr har det också varit lite strul med lägenhetsköparen, men så är det väl ibland antar jag.
 
I slutet på sommaren fick jag också besked om att en kär släkting till mig har en allvarlig sjukdom. Det har varit misstänkt ett tag och utredningar har pågått, men i slutet på sommaren kom alltså beskedet. Det är ingen rolig sjukdom och det finns tyvärr ingen bot heller vilket gör det hela otroligt jobbigt och sorgligt. Min älskade, 95 år gamla morfar, som är den sista kvar i den generationen har också blivit väldigt sjuk. Han åker in och ut från sjukhuset och blir tyvärr sämre och sämre istället för bättre och bättre. Dessutom fick min sambos pappa i slutet av sommaren besked om att han har cancer. Han har genomgått behandling och blev mycket bättre, men nu har allting blommat upp igen och vi vet inte alls hur det ska gå..
 
Och så graviditeten då. De där graviditetshormonerna leker med mer än ens psyke kan jag tala om. Var hos barnmorskan i måndags som sagt. Utöver det jag redan visste, att jag har fått foglossning och att jag har haft sammandragningar som gjort att jag ska ta det väldigt lugnt, fick jag lite mer information. Tydligen är jag fortfarande mottaglig för röda hund trots att jag är rätt säker på att jag är vaccinerad. Svaren på mina senaste prover hade kommit och sammandragningarna berodde inte på urinvägsinfektion som barnmorskan misstänkte först, vilket gör att man inte kan göra något åt dem. Jag har också en viss  förhöjning av gallsyror i blodet, vilket tydligen inte är så bra. Dessutom hade jag lite protein i urinen vilket skulle kunna tyda på havandeskapsförgiftning. Nu gör det nog troligen inte det i mitt fall, eftersom mitt blodtryck fortfarande är väldigt lågt och fint. Lågt var också blodvärdet, så nu är det dags att börja äta järntabletter - ska bli kul att se hur det påverkar min redan tradiga mage.. Nu låter jag väldigt gnällig och som om det här har varit väldigt besvärligt - ska jag vara ärlig har jag nog haft det väldigt lätt såhär långt, jag klagar verkligen inte över hur den här graviditeten har fortlöpt - det blev mest bara mycket på en gång.
 
När jag kom hem från barnmorskan tog jag, slutligen, bort målningen av min lilla Prick som suttit där på vänster ringfinger sedan den 19 december. Det sved i hjärtat, men det var dags nu och jag skulle ju dessutom måla naglarna blåa. Istället ringde telefonen. Den andra tjejen i släkten som också väntade barn, några veckor längre gången än jag, hade varit hos barnmorskan hon också. Hon hade inte fått några av beskeden jag hade fått. Istället hade hon fått kanske det allra värsta besked man kan få. Hennes älskade lilla bebis i magen var död. Inga tecken på det tidigare, allt verkade bra. Men inget var faktiskt bra, bebisen var död. Inga hjärtljud. Inga sparkar. Inga rörelser. Allting förändrades i den sekunden - och här satt jag och tjurade över mina krämpor. Ångesten över att jag hade tagit bort Pricken från naglarna hundrafaldigades och som ni vet blev det vare sig blåa naglar eller blogginlägg i måndags. Det fanns annat som kändes så mycket viktigare..
 
Pricken - din mamma älskar dig och jag kommer aldrig mer att klaga på att du sparkar!

Give away

Kategori: Personligt

Helt sjukt. Det har redan gått ett år. På ett sätt har det gått så sjukt snabbt att det känns som om det var igår och på ett sätt känns det som om det var evigheter sedan. Men just precis idag, för ett år sedan, hade jag varit på julfest med jobbet kvällen innan. Han, den där ni vet, ja, just precis Han. Han var också där. Han jag gått och sneglat på i korridorerna. Han jag försökt komma på bra anledningar att prata med när vi stötte ihop med varandra. Han jag bara rååååkat sätta mig bredvid i matsalen och försökt komma på något klämkäckt och fint att säga. Ja, Han.
 
Båda två gick vi som katten runt het gröt den där kvällen och när festen tog slut skulle vi gå åt varsitt håll. Jag kramade om honom och gav honom en snabb puss på kinden (det var väl så långt jag vågade gå) men när jag var på väg så tog han tag i handen och drog tillbaka mig för en snabb puss på munnen också. Ååååh - pirret! Vi gick åt varsitt håll, men redan dagen efter - alltså för precis ett år sen - bestämde vi att träffas igen.
 
En "kort, snabb hundpromenad" blev till en lång runda på en knapp mil och drygt två timmar (många pusspauser blev det!) och sedan dess har det varit vi. Det har gått snabbt, mycket snabbt. Det senaste året är det inte många nätter vi inte sovit ihop - de första veckorna bodde vi väl mest växelvis hos varandra men efter det så flyttade han snabbt in hos mig och hans lägenhet förvandlades mest till en ganska dyr postbox. I början av sommaren blev det mer permanent och på riktigt då han sa upp sin lägenhet.
 
 
I mitten av sommaren köpte vi vårt fina hus och började planera för en flytt ut på landet och ett än mer seriöst liv tillsammans. Vi gick på bankmöten, fick lånelöfte och kunde till slut genomföra köpet. Nu skulle bara lägenheten bli såld också.. Det blev den i mitten av oktober och första november flyttade vi äntligen in i vårt fina hus!
 
 
Vi blev en riktigt mysig liten familj - jag, sambon och hunden - och i september förlovade vi oss också. Teckningen i bilden ovanför är sambons verk och en av de otaliga små morgonhälsningar vi lämnat till varandra på köksbänken när någon av oss gått till jobbet medans den andra sovit vidare. Det har varit allt möjligt - små söta lappar, en blomma plockad på morgonpromenaden, en färdigbryggd kopp kaffe i en termosmugg eller ett hjärta gjort av de överblivna julnötterna.
 
 
 
Men, och det är ett stort men, det var inte det enda som hände i september inte!
 
Några dagar efter första versionen var det dags för den blivande pappan att revidera sin teckning
 
I början på september fick jag en stark känsla av att det var läge att göra ett gravtest och visst var det positivt. Vilken chock - även om det var PRECIS så vi hade "planerat" det var känslan i magen när ett plus dök upp direkt helt otrolig. Jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att läsa genom instruktionerna till testet (ja, ni vet de där enkla; ett streck=negativt, två streck=positivt...) innan det verkligen gick in i huvudet att jag faktiskt var gravid. Men ja, lång story kort - det finns ett litet pyre i min mage (litet och litet, att döma av magen är det redan ganska stort...=)) och vi är båda fantastiskt glada. Självklart har detta varit en stor del av berg-och-dalbanan på sista tiden och en av anledningarna till att bloggen blivit lite lidande. Det har varit svårt att fokusera på annat än det här ett tag och det är svårt att bara skriva om nagellack när det finns något annat man mycket hellre pratar om.. =D Med det sagt vill jag också "förvarna" om att detta inte längre kommer att vara en renodlad nagelblogg utan också handla om just Pricken och allt runtomkring. Dock kommer det vara tydligt vad som handlar om naglar och vad som inte gör det så ni som bara vill läsa om naglar kommer kunna välja..
 
 
Självklart vill jag fira det här med er också såklart, och det på ett klassiskt nagelbloggsvis. Än så länge vet vi inte vad det är för kön på barnet vi väntar och jag har inte heller bestämt mig för om jag vill ta reda på det eller inte. Oavsett vilket kommer det nog att vara en hemlighet Jag har klickat hem tre lack ur Alanna Renees kollektion "A Bundle of Joy" - It's a Boy!, It's a Girl! och It's a Surprise! och lacken tillfaller en lycklig vinnare. Att vara med i tävlingen är enkelt. Man kan enkelt få 3 lotter i dragningen, en för vardera punkt nedan.
 
1. Kommentera det här inlägget och berätta vad du tror att det är jag har i magen - en pojke eller en flicka. Meddela mig också på något sätt en mailadress till dig så att jag kan kontakta dig om det är du som vinner. Du kan meddela mig den i kommentaren eller via mail till nailme.blogg[at]gmail.com - vilket ni vill. (Det här är det enda som är obligatoriskt).
2. Skriv ett blogginlägg om giveawayen för att sprida ordet.
3. Lägg ut en bild på Instagram. Glöm då inte att tagga mig (@nailmeblogg) och se till att bilden är publik eller att du följer mig där.  
 
Man kan dessutom få två "bonus"lotter genom att göra en babyinspirerad nailart och maila till mig på ovanstående mailadress. Exakt hur den ska vara babyinspirerad är upp till dig själv att avgöra, men är det en långsökt tolkning kan ju en förklaring vara på sin plats. Gör det också tydligt, på valfritt sätt, att det verkligen är din nailart du skickar med...
 
Give awayen kommer att stänga 23.59 den 28 december och lottning kommer att ske den 29:e. Jag kommer att kontakta vinnaren via mail och den har då 48 timmar på sig att svara på mailet, annars dras en ny vinnare.

Liebsterawards

Kategori: Personligt

Jag har blivit nominerad till Liebsteraward av både Linda och Helena vilket gör mig fantastiskt glad, tack så mycket tjejer, det betyder mycket för mig! Awarden är till viss del till för att sprida lite länkkärlek till läsvärda bloggar utan allt för många följare och att någon nominerat min blogg känns alldeles fantastiskt! Trots att jag har fått awarden av två personer tänkte jag dock "fuska" och bara köra ett inlägg. Jag kommer därför att svara på alla 22 frågorna i en följd och därefter ställa mina 11 frågor och skicka vidare awarden till ett par stycken. Dock blir det inte 11 stycken som det är sagt, dels läser jag inte så många bloggar som inte har mer än 200 följare och dels har de flesta jag läser redan fått den här utmärkelsen. Om det däremot är någon som känner att de passar in på beskrivningen men inte fått en award än så får man väldigt gärna sno en av de "lediga" platserna i min lista, jag har dålig koll på vem som har fått awarden eller inte..;)  Jag kommer inte heller att enbart nominera nagelbloggar utan här kommer det att bli en blandad kompott! =D

Jag förvarnar redan nu för att detta kommer att bli ett lååååångt inlägg, men förhoppningsvis så orkar ni er genom det i alla fall! Det är en väldig blandning av frågor, roligt nog så har inte Linda och Helena ställt frågor som är särskilt lika varandra – Lindas frågor har ett lackfokus medan Helenas är av mer personlig karaktär. Jag har, som vanligt, svårt att svara kort och koncist så det blir lite utläggningar på en hel del av frågorna. Håll till godo – de första 11 är från Linda och den andra halvan från Helena!

1. Minns du ditt första nagellack du köpte? Vilket?
Nej, inte sådär klart. Jag var nagelbitare under väldigt lång tid (vilket märks på att mina naglar inte är fastvuxna så långt upp i nagelbädden utan har väldigt lång fri kant) så det dröjde rätt länge innan jag köpte mitt första nagellack. Däremot fick jag ett antal lack innan dess, i förhoppningen att jag skulle sluta bita..

2. Om du bara fick använda ett enda nagellack för resten av livet, vilket skulle det bli?
Jag tror att det skulle bli något av mina lack från Alanna Renee, då de är underbart bra i både formula och utseende och dessutom torkar snabbt.

3. Hur länge har du bloggat?
Drygt ett år upptäckte jag nu när jag kollade. Jag började tydligen blogga när jag kom hem från min utlandssemester tillsammans med mamma förra året.. jag har inte ens reflekterat över att min blogg har fyllt ett år. Lille vän. Kanske borde fira det på något sätt, kanske? :)

4. Hur länge tror du att du kommer att fortsätta lack/skönhetsblogga?
Just nu är jag, som jag tidigare berättat, nere i en liten svacka både vad gäller motivation och energi/tid så fortsätter det i den här takten finns det väl en viss risk att det inte blir allt för länge till. Dock skådar jag en ljusning i en inte allt för avlägsen framtid, så jag hoppas och tror att det ska bli bättre och i så fall blir det under oöverskådlig framtid i alla fall!
För tillfället har dock den förbaskade svackan fått mig att tugga på mina naglar igen, så just nu är de kortare än de varit på länge. Fortsätter det såhär så finns det en risk att det får bli förlängningar igen snart..

5. Har du nördat ner i nåt annat än nagellack?
Jag är en klar och tydlig beroendeperson som har en fin förmåga att nörda ner i det allra mesta. Om jag börjar med något så har jag en tendens att fastna, i alla fall tills jag börjar nörda ner i något annat. Det har varit datorspel, det har varit handarbete, det har varit spel på telefonen, det har varit träning (med en halvseriös tävlingssatsning, som dock inte ledde så långt på grund av skador som fick mig att sluta) och nu är det naglar. Naglarna är dock det jag har hållt på med mest seriöst kanske och under längst tid. Så jag hoppas att det ska hålla i sig..

6. Vad är din favoriträtt?
Får man svara "allt med bacon"? Eller, ja, sallad är också en jävla hit – allt med bacon och salladsdressing kanske? =)

7. Har du några husdjur?
En alldeles underbar hund som har fått visa sin söta nuna här på bloggen ett par gånger, och så en hel flock dammråttor.. De brukar dock inte få visa upp sig så ofta, men de är ena jävlar på att föröka sig! Dessutom har jag kvar "min" hund hemma hos mamma tillsammans med min katt som dock fick flytta hem till mamma under tiden jag renoverade min lägenhet. Eftersom hon blev utekatt där så har hon också fått bli kvar där och njuta av att vara ute och springa så mycket som hon vill.

8. Vilket är ditt dyrbaraste nagellack?
Det här är så svårt, hur definierar man dyrbarast? Det man själv sätter högst värde på eller det som kostat mest pengar i inköp? Men ja, återigen får jag nog svara mina Alanna Renee-lack, de är väldigt speciella för mig. Dels var det den första hela kollektionen jag köpte och dels är de (eller var i alla fall) ganska exklusiva och svåra att få tag på, jag fick använda en privat langare från Australien. Och – självklart – de är ju så vackra!

9. Vilken lackremover använder du?
Jag har länge använt Depends blåa, den supersnabba. Den funkade bra för mig och var snabb. Nu har jag dock varit lite lat ett tag och använt det som funkar ännu snabbare – ren aceton från Gripen. Det funkar klockrent på alla lack jag har, men mina naglar börjar bli lite småledsna nu, så jag får kanske återvända till Depends när det gäller lite enklare lack ett tag framöver..

10. Vilket är ditt favoritresmål?
Det allra optimalaste hade varit ett ställe som är väldigt mångsidigt – man ska kunna sola och bada, man ska kunna äta gott och det ska erbjudas bra skidåkning. Dessutom ska det vara billigt.. Svår kombo kanske, så det får bli lite olika vad man nu ska göra. Ska jag åka skidor åker jag väldigt gärna till Frankrike eller Österrike och för sol och bad får nog favoriten bli antingen Grekland eller Turkiet.. Ett drömresemål däremot är Västindien, men det som ligger närmast är nog att vi har funderat på en smekmånad (någon gång i framtiden, när det nu blir) till Kroatien..
Och – något som förtjänar ett alldeles särskilt omnämnande – ska jag slappna av, njuta och mysa så är det sommarstugan som är förstahandsvalet faktiskt!

11. Är du morgon-eller kvällsmänniska?
Jag har alltid varit en utpräglad kvällsmänniska, som har haft min peak när det gäller kreativitet och effektivitet på sen kväll/tidig natt. Mitt examensarbete är till ungefär 80% skrivet mellan 23 och 03 på nätterna.. Morgnarna har alltid varit det värsta som finns – när klockan ringer är det ren och skär ångest. Nu har det dock vänt – jag vaknar tidigt på morgonen för det mesta och känner mig ändå hyfsat pigg, medans jag är riktigt trött på kvällarna och gärna går och lägger mig tidigt. Och då menar jag inte bara tidigt jämfört med innan, utan tidigt även på riktigt. =D

12. Stämmer din fysiska ålder överens med din mentala ålder?
Det skulle jag nog säga att den gör. Jag upplever dock inte 30 att vara så mycket ålder att prata om.

13. Vilket var ditt absolut första jobb?
Det allra första var nog som barnvakt till två helt underbara ungar. Dem kan jag fortfarande sakna ibland.. Min första riktiga anställning var som plockare på ett lager med frukt och grönsaker. Det är verkligen något jag kan rekommendera för alla som behöver ett extrajobb under studietiden – jag jobbade bara söndagar och drog ändå ihop en riktigt bra månadslön. De jobbförmåner jag hade var dessutom riktigt bra – man fick handla frukt och grönt till deras inköpspris plus moms, och under tiden man jobbade fick man äta i stort sett helt obegränsat av frukt och grönt. Så, man stekte en 100 gram kycklingfilé hemma och sedan plockade man ihop en riktigt grym, matig sallad på jobb.. Härligt. Framför allt som student där man inte riktigt har råd att äta så mycket frukt och grönt för det mesta.

14. Vilka tre saker kan du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?
I skafferiet är balsamvinäger ett måste, liksom pasta i alla de former. Dessutom har jag en HEL låda i mitt skafferi som bara är fyllt med te i alla möjliga varianter (förutom en liiiiten hörna där det står en liten burk vaniljsocker och tre rör C-vitamin) så te är väl också ett måste kanske. I kylen är det nog mjölk, bacon och ost som är måstena.

15. Viker eller knölar toalettpappret?
Haha, vilken fråga. Jag knölar nog mestadels.

16. Morgontidning eller kvällstidning?
Jag är sådan jobbig människa som inte läser tidningar så ofta. Eller ja, det är ju en sanning med modifikation. På jobbet läser jag ju tidningen typ varje dag, så morgontidning är nog det jag läser mest i fysisk form. På nätet är jag däremot lite slappare och surfar lättast in på Aftonbladet för snabba nyhetsuppdateringar. Sedan att det är fyllt med mestadels skräp, det får man väl ta.

17. Ärligt nu, träna på gymet eller kura upp i soffan med en stor godispåse från Hemmakväll?
Ärligt nu, finns det någon som helt ärligt svarar att de hellre vill gå på gymmet och träna? Sant att man efteråt mår bättre, men just i den här stunden. Det tvivlar jag på. Inte jag i alla fall. Däremot brukar jag kunna muta mig själv med en myskväll i soffan, med filt, en bra film och en stor kopp te, för att ta mig själv till gymmet..

18. Bor du på samma ort/i samma stad där du växte upp?
Inte riktigt, men i stort sett. Nära i alla fall. Nu ska jag dock flytta, men det blir inte så långt det heller.

19. Vad läste/läser du på gymnasiet?
Jag började på naturvetenskaplig linje med internationell inriktning. Varför jag gjorde det är nog en gåta som ingen kommer att kunna besvara, med tanke på att jag aldrig gillat matte och ogillar språk. Efter två år kom det dåliga i beslutet fatt mig och jag valde att byta till samhällsvetenskaplig linje med samhällsinriktning. Då hade jag dock redan blivit ganska skoltrött och använde mitt engagemang i elevrådet till att komma undan en himla massa. När jag dessutom fick ett hyfsat bra resultat på högskoleprovet så blev skolan bara något jag skulle se till att avsluta med godkända betyg i allt. Och ja, det räckte ju till ändå – jag kom in på universitetet med hjälp av högskoleprovet – slutet gott, allting gott..

20. Vad har du i ditt sovrumsfönster?
Ingenting. Vi har försökt med blommor en hel massa gånger, men med tanke på att vi fick köpa nya blommor inför varje visning så gav vi upp efter ett tag. Dessutom öppnas fönstret inåt, vilket gör det meckigt att ha något i det. Förhoppningsvis blir det förändring nu när vi flyttar…

21. Vilken radiostation väljer du helst?
Såhär är det. Musik är ett måste för mig ganska ofta, men vilken musik det är spelar mindre roll. I bilen är det alltid rockklassiker, men det beror mer på sambon än på mig. Hemma är det mer Spotify än radio som gäller..

22. Vad köpte du senast till dig själv?
Ett par byxor, en topp och två tröjor.. Letade skitlänge efter en vit polo – föll stenhårt för den i H&Mreklamen men den såg ju inte alls likadan ut i verkligheten som i reklamen. =/ Istället hittade jag – på typ femtielfte shoppingrundan – en vit, härlig polo på barnavdelningen som funkade alldeles utmärkt! Awesome!

 

Det var frågorna jag skulle besvara det.. Nu till mina frågor då.

1. Om du tänker bort allting sånt som lön, möjlighet att få arbete, utbildning och så vidare - vad hade du då allra helst velat arbeta med?
2. Vad arbetar du med/utbildar dig till idag?
3. Vad har du för minne som du plockar fram när du behöver muntra upp och peppa dig själv lite extra?
4. Hur sover du - på mage, rygg eller sidan? Eller kanske som Pippi, med fötterna på kudden?
5. På tal om Pippi - vilken är din favoritbarnboksfigur, nu eller som liten?
6. Vilken är den bästa årstiden och varför?
7. Om du skulle få reda på att du skulle åka bort till en öde ö i fem år - vilka fem saker skulle du ta med dig och varför?
8. Vilka är dina tre bästa respektive sämsta egenskaper? Varför?
9. Vad har du för laster/beroende?
10. Om du vore ett djur - vilket djur skulle det vara och varför?
11. Du får helt plötsligt veta att du inte får bo kvar i Sverige, du måste flytta utomlands om två veckor. Var flyttar du och varför?

 

De bloggare jag nominerar är:

 

Kattis – min yngsta kusin på pappas sida som skriver om livet som juriststudent med fullspäckat schema. Här blandas resor, simhopp, kärlek, vackra föremål och familjen med studier, tentor, stress och allt annat.

 

Malin – min äldsta kusin, hon jag gjorde mina rymdnaglar till. Astronom, doktor i Oxford – dock äntligen på väg hem lite närmre mig igen! Här blandas stjärnor, byggnader som skulle kunnat vara med i Harry Potter med livet som mamma till en liten tjej.

 

Elin – en alldeles underbar nagelblogg med vackra lack och snygga manikyrer som dessutom blandas upp med en sprudlande personlighet och personliga reflektioner. En av de nagelbloggar jag ville ge awarden där jag faktiskt visste att det (otroligt nog) inte fanns fler än 200 följare..

 

Tess – en sjukt imponerande tjej med mycket på sina axlar. Tur att axlarna, liksom resten, är sjukt vältränade. Här blandas nyttiga recept med träningsrapporter, kärleken till en stöttande sambo och till Friskis och Svettis. Att Therese är jävligt cool gör ju inte saken sämre!


För att skicka awarden vidare finns det ett par enkla regler.
1. Länka tillbaka till den som nominerat dig..
2. Svara på de elva frågorna och skriv ner elva egna frågor.
3. Nominera upp till elva bloggar med mindre än 200 följare som du vill skicka vidare awarden till
4. Gå till bloggarna och berätta att de fått en award från dig.

Semesterfirande...

Kategori: Personligt

Varning. Nu blir det helt offtopic och ingenting om lack alls.. Slut på varning.
 
Vi började vårt semesterfirande med en tur till sommarstugan, med god mat, trevligt sällskap, underbart väder, lite renovering och en hel del sol och bad.. Jag tänkte bjuda på lite bilder, så ni förstår vad jag "offrade" för att komma hem och skriva länklistan.. ;)
 
Utsikten på väg ner till första doppet..
 
Vår älskade hund, mitt i smeten vid badplatsen
 
På sorkjakt i det nyslagna höet
 
Mina två älsklingar i gostagen
 
 
Ute och badar på klipporna
 
Utsikten på vägen tillbaka
 
Mysdags!
 
Mitt kusinbarn
 
Utsikten från det nyrenoverade sovrummet
 
Kusinen, ni vet hon jag gjorde galaxnaglarna för, och the little one..
 
The little one
 
Sambon och pappa i renoveringstagen
 
Brorsonen i våtdräkt. Det var bara cyklingen kvar för en triathlon!
 
Kul att bli skjuten på med vattenpistolen
 
Ute på promenad
 
Lite gos i knät..
 
Visst ser det skönt ut? Det har det varit också kan jag lova! Men vet ni vad det bästa är? Jo, jag har drygt två veckor kvar! Yay!
 

Vådan av att pumpa cykeln

Kategori: Personligt

Varning, nu blir det helt off topic och icke nagelrelaterat.. Dessutom bara en massa text och inga bilder alls, ungefär motsatsen till barnens pek- och bilderböcker.. Är man helt ointresserad av sånt kan man lämpligen surfa vidare.. Annars kan man läsa, skratta och vara lite skadeglad alternativt läsa, skratta och tycka lite synd om mig utan att vara skadeglad.

I går, fredags, skulle min käre sambo pumpa däcken på sin cykel. Vi brukar ju cykla till jobbet och nu tyckte han att hans däck var lite sumpiga vilket kräver tar mer kraft när man cyklar. Jag frågade honom om han inte kunde pumpa mina däck lite också, framför allt bakdäcket, eftersom de också är lite motsatsen till uppblåsta. Jag började ju jobba tidigt idag och kände att det kunde vara skönt att faktiskt kunna cykla lite snabbt och lätt till jobbet och inte behöva ta i så mycket. Självklart kunde han pumpa mina däck också, så sagt och gjort. Ner för trappan och ut och pumpa sin egen cykel innan han raskt gick vidare med min. Efter en rätt bra stund kom han upp till lägenheten igen och beklagade sig över mina mycket märkliga däcksventiler. De passade inte i hans cykelpump, utan han tänkte att han var tvungen att ta bort den översta delen för att kunna pumpa. Så det hade han gjort och sen pumpat. Däcken hade blivit jättehårda och fina, men när han tog bort pumpen så hade de blivit helt platta igen – inte så märkligt när den "översta delen" utgörs av hela ventilen och allt som var kvar var röret som ventilen sitter monterad i. =) Så, istället för ett lätt sumpigt däck stod vi nu där med ett helt platt och livlöst däck. Och nu då? Hade jag någon cykelpump själv kanske? Ja, visst hade jag det – in och rota fram den lilla svarta cykelpumpen och så försvann sambon ner med den på gården. Efter en knapp timme kom han upp till lägenheten igen och konstaterade lite matt, helt svettigt, att den cykelpumpen, den var kass. Nu var däcket knappt halvtomt och mannen var helt matt. Jag gick ner och testade och fick i lite mer luft – men jag fick också snilleblixten att det finns en kommunal, offentlig cykelpump med tryckluft en bit bort. Hunden hade ju dessutom inte fått sin kvällspromenad, så det passade ju perfekt.

Sagt och gjort – på med koppel på hunden och promenadskor på oss själva, and off we go. Eftersom klockan började bli mycket beslutade vi efter en bit att jag skulle cykla (FÖRSIKTIGT!) i förväg, pumpa cykeln och sedan cykla tillbaka och möta honom så långt som han då hade hunnit. Så jag cyklade iväg till den offentliga tryckluftspumpen, glad över min snilleblixt. Väl framme parkerade jag snyggt gröna faran vid sidan av cykelvägen, bredvid cykelpumpen. Fram med slangen med det svårhanterade munstycket. Av med den lilla svarta ventilhatten. Vrid rätt på slangen med det svårhanterade munstycket igen. Flytta lite på cykeln för att nå ordentligt. Vrid det svårhanterade munstycket igen. Tryck. Ingenting. Ingen luft. Eller rättare sagt, massor med luft men allting passerade runt ventilen och ingenting kom in i däcket. Vad fasen? Efter ett antal försök kom det en kille och skulle pumpa sin cykel så sneaky me lämnade snabbt och artigt över pumpmunstycket till honom och tjuvkikade sedan i ögonvrån hur han gjorde. Han parkerade sin cykel. Fram med slangen. Av med den lilla hatten. Vrida på munstycket. Flytta cykeln lite. Justera munstycket igen. Tryck. Och all luft pös in i däcket. Men vad fan? Han gjorde ju PRECIS som jag. Precis innan han skulle iväg så tog jag mod till mig och frågade om han fick det att funka. "Ja, vill du ha hjälp eller?" frågade han och började om processen. Fram med det svårhanterliga munstycket. Av med ventilhatten. Mecka lite med munstycket. Vrida rätt däcket. Muttra lite över det svårhanterliga munstycket. På med munstycket på ventilen och tryck. PRECIS samma effekt som tidigare. All luften försvann ut runt ventilen och ingen in i däcket. Efter mycket bökande och stökande fick även den här killen se sig besegrad av gröna farans ventiler.. Han gav upp och jag fick cykla tillbaka till sambon. På vägen vet jag att det finns en liten cykelaffär som jag tänkte kanske, eventuellt möjligen skulle kunna ha en sådan där tryckluftsslang ute så jag tog en liten omväg. Den chansningen gick inte hem kan vi väl säga. Om de brukar ha en slang alls så var den i så fall intagen för natten i alla fall.

På vägen hem kom jag på att jag ju faktiskt har en annan cykelpump också, så när vi kom hem fick jag rota fram den istället. Till denna pump kunde man dessutom välja tre olika typer av ventiler, beroende på vad man ska pumpa. Pedagogiskt nog fanns det också tre små bilder som visade vilken ventil som skulle användas till vad. Ordentlig som jag är tog jag den lilla cylinderformade tillsatsen som visades tillsammans med ett cykeldäck. Och så ner på gården igen. Den lilla tillsatsen passade bra på ventilen i alla fall, men tror ni att den cykelpumpen var kass eller? Oh yes. Som tur var kom min fine sambo på att nu skulle han ju kunna använda sin bra och effektiva cykelpump – upp och hämta den. Visst passade den på nu och han pumpade snabbt och enkelt upp ett bra tryck i däcket. Yay, äntligen! Och så tog vi bort pumpen.. "Psssssssssssssss" Men vad fasen, luften pyste ljudligt ut?! Var trycket kanske för högt? Var ventilen inte ordentligt åtskruvad? Hade det gått hål på slangen? Nej. Jo. Nej. Men ventilgummit hade gett med sig och tyckte inte att det var roligt att leka längre. Jag kan meddela att nu var jag helt gråtfärdig och låg ner på asfalten, lätt utslagen och uppgiven. Min sambo är inte lika lättbesegrad dock, utan lyckades på något sätt meckla ihop ventilgummit, in under den lilla fästanordningen på det och montera ihop det igen. Så, på med pumpen och långsamt och försiktigt pumpa upp däcket igen. Efter ett par minuter hade vi fått till ett hyfsat tryck i alla fall, innan det sa "poff".. MEN VAD FAN!! Men som tur var så höll däcket faktiskt trycket igen. Så.. ungefär tre timmar, tre kilometers cykeltur/promenad och otaliga pumptal senare hade vi ett slutresultat – ett lite sumpigare däck än tidigare. Men ja, cykla till jobbet kunde jag i alla fall…Hooray!

Djupa tankar...

Kategori: Personligt

Idag får ni stå ut med ett inlägg som inte handlar om lack. Inte för att jag inte har fler lack att skriva om, DET har jag, utan för att något länge har legat och gnagt hos mig och som under gårdagskvällen slog mig med full kraft. Det handlar om våra hjärnor. De är jäkligt märkligt programmerade för är det inte märkligt hur illa vi kan tänka om oss själva? Det är som att vi ser oss själva och andra i olika speglar där vår egen har ett sånt där glas som förvränger dragen.

När jag ser mig själv i "fulspegeln" ser jag den där fula gropen i kinden. Den där tradiga pormasken i pannan som vägrar försvinna. Det där ärret efter en cykelolycka när jag var liten. Mina ögonbryn som jag aldrig lyckas plocka i den där perfekta formen. Mina skitjobbiga fräknar som förstör hela intrycket och som är så svåra att sminka över. Mina ögon som har så jobbiga ögonlock, som liksom viks in i sig själva och är omöjliga att sminka på ett vettigt sätt och som får ögonen att se små ut. Mitt hår som är helt spikrakt, platt, tunt och babyaktigt och som aldrig ligger som jag vill. Det faktum att jag aldrig lärt mig att sminka mig ordentligt och därför hellre låter bli. Mina tänder där en är avbruten och lagad och som aldrig fick den där hjälpen av tandställning för att bli raka och utan mellanrum.　

Men, vet ni vad alla andra ser? De ser den där charmiga smilgropen när jag ler och är glad. De ser den i stort sett perfekta hyn. De ser det där lilla, minimala ärret som ger ansiktet ytterligare en bit personlighet. De ser ett par ögonbryn som ser bra ut som de är. De ser charmiga fräknar som lyser upp ansiktet och ger det ett djup och mängder med charm. De ser mina djupa, mörka ögon som har beskrivits som "den enda brunnen jag vill drunkna i". De ser mitt raka hår som inte är stylat till en stel hjälm utan som rör sig i vinden och som är mjukt och fantastiskt lent att dra fingrarna genom. De ser ett naturligt ansikte som inte är täckt av en massa smink. De ser ett underbart leende med personlighet i.　

Vad jag vill komma fram till är att vi så väldigt ofta dömer oss själva mycket hårdare än vi dömer de i vår omgivning. Hade du sett en bild på en annan person som såg ut precis som du – då hade du också sett allt det där vackra istället för att fokusera på det "fula", det där som inte passar perfekt in i mallen, det där som kanske skulle ha retuscherats bort i en reklambild men som ger liv till ansiktet och skiljer dig från en docka. Eller rättare sagt – du hade sett det där, men du hade inte klassat det som fult.　

Jag hade velat införa en regel för alla i hela världen – ingen borde få döma sig själv hårdare än man dömt någon annan. Varje gång en elak/nervärderande tanke dyker upp i huvudet när du ser dig själv i spegeln – tänk "Hade jag tyckt att det där var fult/äckligt/vidrigt/läskigt om det var någon annan jag såg på bild? Hade jag ogillat det så mycket att jag sa till den andra att det var fult/äckligt/vidrigt/läskigt, ens på ett "snällt" sätt?" Om svaren är nej – tillåt då inte ditt inre jag att säga det till dig själv heller! Du förtjänar bättre! Om svaret är ja – fundera en sväng på varför du tycker att det är så hemskt och vad som skulle bli bättre om det var annorlunda. Och framför allt på vad du säger till människor. ;)　

Så – sträck på dig för fan, du är vacker!

(Och all kärlek till mina små dårar, ni är underbarast! <3 )

INTE FÖR DEN KÄNSLIGE!

Kategori: Personligt

Tänkte visa hur det ser ut efter "olyckan" igår, där jag skar av en del av mitt lillfinger. Nu har det - äntligen - nästan helt slutat blöda, efter nästan 24 timmar. Bilderna kommer lite längre ner och är inget för den med känslig mage som inte gillar äckliga bilder. Be warned.
 
Jag använde för första gången min nya mandolin (grönsaksskärare, inte instrument..=)) och skulle skiva lite grönsaker. Orkade inte leta upp den där lilla plastmojängen man ska ha och hålla grönsakerna med, i min röra i köket. Skivade först lite champinjoner - gick bra. Gick över till vitkålen - gick hur bra som helst. Sedan skulle det i en lök också, och det gick uppenbarligen lite snabbare än jag trodde, för helt plötsligt var det mitt finger som var först på skärbladet. Skar bort en bit helt från fingret, typ 2 cm lång, 6-7 mm brett och 3-4 mm djupt, öppet sår. Ingen hudflik kvar eller så. Gjorde inte sådär sjukt ont från början, och blödde ingenting heller. Men, det syntes att det var avskuret. Efter ett par sekunder kom forsen. Det formligen rann blod snabbare än jag kunde torka bort det och det ville verkligen inte sluta blöda på något sätt. Då kom också smärtan, ja jävlar i min låda vad det gjorde ont!
 
Det hela slutade igår kväll med ett besök av min pappas fru, som är distriktssköterska, som plåstrade om det rätt rejält med plåster, kompresser, tryckförband och en massa tejp. Petade i mig lite smärtstillande och gick och la mig (efter att ha lagat klart middagen, men inte ätit något!). Vaknade klockan två i natt med blixtrande smärta i fingret, vet inte om jag lyckats rulla över på fingret eller något, men lyckades dock somna om.. Vaknade i tid till jobbet, inte helt utvilad direkt, men inget som inte gick. Dock hade jag blött genom hela bandaget så det var tvunget att bytas. Då rann det fortfarande gott om blod från såret, mängder! Mådde riktigt illa och visste inte riktigt om jag skulle kräkas eller svimma först - det flimrade lite framför ögonen och susade bra i öronen. Fick ligga ner på golvet en stund, med handen i högläge och inlindad i en handduk. Kan ju bara säga att det inte blev jobb de ordinarie tiderna idag..
 
När jag kom hem nu ikväll så hade det blött rätt bra i bandaget igen, men det blödde med mycket mindre intensitet. Det ökade precis när jag tog bort bandaget, men minskade sedan igen. Nu får jag bara torka av lite då och då för att inte droppa blod så nu får det vara utan plåster och bandage tills det är sängdags alldeles strax. Då får jag tvätta av det ordentligt och sätta på ett nytt bandage som får sitta på tills jag slutar jobba imorgon. Förhoppningsvis har det slutat blöda helt då!
 
Här är lite bilder på såret..
 
 
Som ni ser klarade nageln sig, tur i oturen! ;)
 
Ciao!