NAIL ME

Idag blir det ett inlägg som inte alls har med naglar att göra, i alla fall nästan inte alls.. Det kommer att vara privat, det kommer att vara tungt till viss del och för en hel del av er är det här heeeeelt ointressant kanske. Men eftersom jag har fått en del oroliga kommentarer efter mitt inlägg i måndags, ett inlägg som jag nu i efterhand kan inse lätt ger fel tankegångar men inte såg då, så väljer jag att skriva det här ändå.

 

Jag har ett tag pratat om den här berg-och-dal-banan jag är ute och åker på. En stor del av den, kanske framför allt många av topparna, beror naturligtvis på Pricken. Alla har vi väl hört talas om graviditetshormoner och att humöret går upp och ner. Det kan jag avslöja är sant. Stunder av överväldigande lycka och tillförsikt blandas med oro för om allt är som ska det, om det kommer fortsätta vara som det ska, vad folk kommer att tycka och säga, om jag och sambon kommer att klara att bli föräldrar, om vårt förhållande ska räcka till för oss, att något ska vara fel på Pricken och så vidare. De här små, väldigt korta, stunderna av oro tär på en, framför allt när man inte får sova. Skönt är dock att läsa att det - precis som ungefär ALLT annat i hela världen, framför allt sånt som är obehagligt/smärtsamt - är naturligt och heeeelt normalt när man är gravid. Och egentligen ÄR jag ju inte så orolig - allt har varit bra på alla kontroller, jag kan inte göra något åt om det ska fortsätta vara bra eller inte mer än att följa barnmorskans och sjukvårdens råd, folk får faktiskt tycka precis vad fasen de vill och alla jag har sagt det till har blivit glada (eller spelat bra..!) jag och sambon kommer att bli fantastiska föräldrar - de allra bästa Pricken kan få, vårt förhållande är min trygga, stabila punkt i tillvaron och jag vet att vi älskar varandra väldigt mycket. Skulle det inte räcka är det något vi får ta itu med sedan, det finns det ju tyvärr inga garantier för någonstans i livet, oavsett hur länge man varit tillsammans eller vem man är - jag kan ju bli påkörd av en buss imorgon om man nu ska tänka på det sättet. Är det något fel på Pricken är det också något vi får ta om det händer - oavsett vilket är det VÅR Prick och jag kommer helt opartiskt att tycka att det är den sötaste, bästaste och finaste bebisen i hela världshistorien i alla fall.

 

Men ja, den här karusellturen beror ju inte bara på Pricken, som många av er vet. Det är mycket annat som händer och mycket av det bidrar till de djupa dalarna jag hamnat i ibland. Det började med problem på jobbet, problem som i förlängningen ledde till en förflyttning och att jag tillsammans med ett par kollegor blev ansedda som skurkarna i en situation som uppstod. Det är en situation jag aldrig varit i och som jag verkligen inte trivs med och även om förflyttningen i slutändan var till det bästa och nog ledde till en förbättring för majoriteten av oss på många plan är det fortfarande en fruktansvärd känsla att känna sig oskyldigt anklagad, dömd och straffad och dessutom inte veta vad andra kollegor tycker och tänker om en. När det dessutom påverkar min lönesättning och eventuellt mina framtida möjligheter på jobbet gör det mig både ledsen, arg och förbannad.

 

En stor våg av glädje kom när vi hittade, och fick köpa, vårt otroligt fina hus till ett helt okej pris. Däremot dalade humöret när det var svårare än förutsett att sälja lägenheten utan att gå minus. Mycket energi gick åt till att få förhoppningar inför varje visning och gno och feja för att få lägenheten i toppskick för att sedan få veta att ingen kom på visningen eller att de få som kom inte var intresserade/la ett skambud. Om och om igen. Och så, till slut, så gick det ju bra. Och fort. Väldigt fort. Vi hade visning en måndag, på kvällen var lägenheten såld. Två veckor senare fick vi tillträde till huset och ytterligare två senare skrev vi de sista pappren på lägenheten. Och jag fick ut vad jag ville ha, vilket var skönt. Sen var det lite strul med huset precis när vi flyttade in men det löstes snabbt. Tyvärr har det också varit lite strul med lägenhetsköparen, men så är det väl ibland antar jag.

 

I slutet på sommaren fick jag också besked om att en kär släkting till mig har en allvarlig sjukdom. Det har varit misstänkt ett tag och utredningar har pågått, men i slutet på sommaren kom alltså beskedet. Det är ingen rolig sjukdom och det finns tyvärr ingen bot heller vilket gör det hela otroligt jobbigt och sorgligt. Min älskade, 95 år gamla morfar, som är den sista kvar i den generationen har också blivit väldigt sjuk. Han åker in och ut från sjukhuset och blir tyvärr sämre och sämre istället för bättre och bättre. Dessutom fick min sambos pappa i slutet av sommaren besked om att han har cancer. Han har genomgått behandling och blev mycket bättre, men nu har allting blommat upp igen och vi vet inte alls hur det ska gå..

 

Och så graviditeten då. De där graviditetshormonerna leker med mer än ens psyke kan jag tala om. Var hos barnmorskan i måndags som sagt. Utöver det jag redan visste, att jag har fått foglossning och att jag har haft sammandragningar som gjort att jag ska ta det väldigt lugnt, fick jag lite mer information. Tydligen är jag fortfarande mottaglig för röda hund trots att jag är rätt säker på att jag är vaccinerad. Svaren på mina senaste prover hade kommit och sammandragningarna berodde inte på urinvägsinfektion som barnmorskan misstänkte först, vilket gör att man inte kan göra något åt dem. Jag har också en viss  förhöjning av gallsyror i blodet, vilket tydligen inte är så bra. Dessutom hade jag lite protein i urinen vilket skulle kunna tyda på havandeskapsförgiftning. Nu gör det nog troligen inte det i mitt fall, eftersom mitt blodtryck fortfarande är väldigt lågt och fint. Lågt var också blodvärdet, så nu är det dags att börja äta järntabletter - ska bli kul att se hur det påverkar min redan tradiga mage.. Nu låter jag väldigt gnällig och som om det här har varit väldigt besvärligt - ska jag vara ärlig har jag nog haft det väldigt lätt såhär långt, jag klagar verkligen inte över hur den här graviditeten har fortlöpt - det blev mest bara mycket på en gång.

 

När jag kom hem från barnmorskan tog jag, slutligen, bort målningen av min lilla Prick som suttit där på vänster ringfinger sedan den 19 december. Det sved i hjärtat, men det var dags nu och jag skulle ju dessutom måla naglarna blåa. Istället ringde telefonen. Den andra tjejen i släkten som också väntade barn, några veckor längre gången än jag, hade varit hos barnmorskan hon också. Hon hade inte fått några av beskeden jag hade fått. Istället hade hon fått kanske det allra värsta besked man kan få. Hennes älskade lilla bebis i magen var död. Inga tecken på det tidigare, allt verkade bra. Men inget var faktiskt bra, bebisen var död. Inga hjärtljud. Inga sparkar. Inga rörelser. Allting förändrades i den sekunden - och här satt jag och tjurade över mina krämpor. Ångesten över att jag hade tagit bort Pricken från naglarna hundrafaldigades och som ni vet blev det vare sig blåa naglar eller blogginlägg i måndags. Det fanns annat som kändes så mycket viktigare..