NAIL ME

Idag får ni stå ut med ett inlägg som inte handlar om lack. Inte för att jag inte har fler lack att skriva om, DET har jag, utan för att något länge har legat och gnagt hos mig och som under gårdagskvällen slog mig med full kraft. Det handlar om våra hjärnor. De är jäkligt märkligt programmerade för är det inte märkligt hur illa vi kan tänka om oss själva? Det är som att vi ser oss själva och andra i olika speglar där vår egen har ett sånt där glas som förvränger dragen.

När jag ser mig själv i "fulspegeln" ser jag den där fula gropen i kinden. Den där tradiga pormasken i pannan som vägrar försvinna. Det där ärret efter en cykelolycka när jag var liten. Mina ögonbryn som jag aldrig lyckas plocka i den där perfekta formen. Mina skitjobbiga fräknar som förstör hela intrycket och som är så svåra att sminka över. Mina ögon som har så jobbiga ögonlock, som liksom viks in i sig själva och är omöjliga att sminka på ett vettigt sätt och som får ögonen att se små ut. Mitt hår som är helt spikrakt, platt, tunt och babyaktigt och som aldrig ligger som jag vill. Det faktum att jag aldrig lärt mig att sminka mig ordentligt och därför hellre låter bli. Mina tänder där en är avbruten och lagad och som aldrig fick den där hjälpen av tandställning för att bli raka och utan mellanrum.　

Men, vet ni vad alla andra ser? De ser den där charmiga smilgropen när jag ler och är glad. De ser den i stort sett perfekta hyn. De ser det där lilla, minimala ärret som ger ansiktet ytterligare en bit personlighet. De ser ett par ögonbryn som ser bra ut som de är. De ser charmiga fräknar som lyser upp ansiktet och ger det ett djup och mängder med charm. De ser mina djupa, mörka ögon som har beskrivits som "den enda brunnen jag vill drunkna i". De ser mitt raka hår som inte är stylat till en stel hjälm utan som rör sig i vinden och som är mjukt och fantastiskt lent att dra fingrarna genom. De ser ett naturligt ansikte som inte är täckt av en massa smink. De ser ett underbart leende med personlighet i.　

Vad jag vill komma fram till är att vi så väldigt ofta dömer oss själva mycket hårdare än vi dömer de i vår omgivning. Hade du sett en bild på en annan person som såg ut precis som du – då hade du också sett allt det där vackra istället för att fokusera på det "fula", det där som inte passar perfekt in i mallen, det där som kanske skulle ha retuscherats bort i en reklambild men som ger liv till ansiktet och skiljer dig från en docka. Eller rättare sagt – du hade sett det där, men du hade inte klassat det som fult.　

Jag hade velat införa en regel för alla i hela världen – ingen borde få döma sig själv hårdare än man dömt någon annan. Varje gång en elak/nervärderande tanke dyker upp i huvudet när du ser dig själv i spegeln – tänk "Hade jag tyckt att det där var fult/äckligt/vidrigt/läskigt om det var någon annan jag såg på bild? Hade jag ogillat det så mycket att jag sa till den andra att det var fult/äckligt/vidrigt/läskigt, ens på ett "snällt" sätt?" Om svaren är nej – tillåt då inte ditt inre jag att säga det till dig själv heller! Du förtjänar bättre! Om svaret är ja – fundera en sväng på varför du tycker att det är så hemskt och vad som skulle bli bättre om det var annorlunda. Och framför allt på vad du säger till människor. ;)　

Så – sträck på dig för fan, du är vacker!

(Och all kärlek till mina små dårar, ni är underbarast! <3 )