Det har efterfrågats hur förlossningen gick och hur allt kändes så jag tänkte skriva ner lite här, dels för min egen del och dels för er som är nyfikna. Precis som tidigare försöker jag skriva utan att vare sig skönmåla eller förvärra något. Dock är det ganska ocensurerat så det är lite upp till var och en om ni vill läsa eller inte.. =)
Som sagt hade jag två tunga dygn innan förlossningen satte igång - väldigt lite sömn och mycket stress och oro.. När jag blir trött tappar jag all aptit och blir lite illamående så det var inte så mycket mat i magen heller om en säger så..
På förmiddagen på lördagen fick jag förvärkar som dock inte gjorde ont. Något smärtsamma och framför allt tillräckligt regelbundna för att jag skulle börja registrera dem blev de runt 13. När vi satte oss framför TVn för att äta runt 19 började värkarna kännas rejält. Rekommendationen i första skedet är ju att ligga ner, vila och försöka sova mellan värkarna - det hade jag inte en chans till. Enda sättet för mig att hantera värkarna var att stå upp och gunga fram och tillbaka. Nu var det ungefär 8-10 minuter mellan så det var långt ifrån säkert att det var igång på riktigt. Vi gick och la oss men jag klarade inte av att ligga ner utan gick upp igen medan sambon försökte få lite sömn.. Själv spenderade jag resten av kvällen framför datorn i lätt bakåtlutad ställning - varvat med upp och gå och luta mig fram över saker. Och att måla naglarna såklart - kan ju inte föda barn med nakna naglar heller! :)
Vid 23 ringde jag förlossningen för en koll. Då rekommenderade de att stanna hemma ett tag till och avvakta tills det var 3 värkar på tio minuter.. Jag kom på att jag hade TENSen hemma och testade att sätta den i korsryggen vilket tog bort det värsta i ryggen inalla fall. Vid ett ringde jag dock in igen och sa att värkarna kom tätare, ungefär var fjärde minut och eftersom de befarade att vattnet hade börjat sippra så tyckte de att jag skulle komma in på en koll. Så, väcka sambon som nog aldrig vaknat så fort, packa ner det sista i BB-väskan (allt utom det vi glömde eller inte tänkte på..) och så körde vi. Fy fan vilken bilresa! Jag som behövde vara uppe och vanka fick nu vackert sitta still och försöka andas mig genom det..
Vi fick ett rum och jag blev kopplad till CTG som mäter värkstyrka och bebisens hjärtljud. Barnmorskan kunde konstatera att jag mycket riktigt hade värkar och hon kunde hjälpa mig att andas genom dem lite bättre. Dock visade det sig att jag enbart var öppen en centimeter..:/ Hennes rekommendation var att åka hem igen men vi bestämde oss för att stanna då det kändes tryggare - vi har ju en bit att åka.. Efter mycket om och men beslutade jag mig för att, mot vad jag egentligen "bestämt" mig för tidigare, få en morfinspruta och det var en höjdare. Absolut inte så att jag blev hög men jag fick äntligen sova och slappna av mellan värkarna som också blev lättare att hantera.
Min barnmorska hade i min graviditetsjournal antecknat att jag gärna ville använda bad/dusch som smärtlindring så när morfinet började gå ur var det dags för ett besök på spaavdelningen.. Stort härligt badkar, VARMT vatten, eteriska oljor, levande ljus, lugn musik och dryck i mängder.. Härligt! Och som det hjälpte - smärtorna försvann nästan helt! Tyckte lite synd om sambon bara som mest fick sitta i en stol bredvid..
När jag var lagom russinhudad var det dags att ta sig tillbaka till rummet. Nu började den jobbiga fasen - jag var inställd på att det skulle ha hänt en hel del under de här timmarna men jag hade bara öppnat mig ytterligare en centimeter och det kändes rätt hopplöst. Nu var det också dags att byta barnmorska igen, den här gången till en som jag inte kände lika stort förtroende för och som jag dessutom upplevde tog beslut utan att tillfråga mig. Sambon har dock inte samma upplevelse så jag vet inte hur väl min uppfattning stämmer. Hon valde dock att ta hål på fosterhinnorna och låta vattnet gå samt att sätta en skalpelektrod och värkstimulerande dropp för att skynda på processen lite. Undersköterskan övertygade mig också om att det skulle vara en bra idé att testa lustgasen - något jag tidigare varit skeptisk till, min tanke var att genomföra förlossningen utan smärtlindring då jag ville vara närvarande under hela förlossningen. Dock är jag väldigt tacksam för att jag testade lustgasen, det var en fantastisk smärtlindring. Under tiden undersköterskan var med oss så funkade det riktigt bra men jag och sambon fick inte riktigt rätt på den när vi var själva utan jag fick i mig alldeles för mycket lustgas och blev ganska yr i bollen. Tydligen har jag sagt en massa roliga saker som sambon fortfarande retas lite med mig för. Det gjorde också att den här delen av förlossningen mest är en dimma för mig och att den starkaste känslan när jag ser tillbaka på just den här delen är ångest. Jag är också lite ledsen för att jag faktiskt var så frånvarande under den här delen, men överlag är jag ändå glad att vi körde på med lustgas också.
Ett problem för mig var också att jag inte fick kissat under förlossningen. Jag fick extremt ont när jag satte mig ner vilket gjorde det väldigt svårt att gå på toaletten. Dessutom kändes det som om jag kissade så jag trodde att jag hade gjort det fast i den "blöja" en får ha på sig under förlossningen. Men tydligen inte - de fick använda kateter och tappa mig på urin ett par gånger under förlossningen, inte heller helt skönt.
Sent på kvällen var det dags att byta barnmorska en gång till, till den fjärde i ordningen. Den här gången klickade det verkligen direkt, henne fick jag omedelbart förtroende för. Eftersom jag var ganska så ångestfylld i just det här läget höll jag på att få panik när hon sa att hon skulle gå en stund och komma tillbaka sedan. Som tur var var det ganska lugnt på förlossningen den kvällen så hon kunde stanna när jag bad henne att inte gå. Dessutom hade hon med sig det jag nog varit mest negativt inställd till - en läkarstudent. En manlig sådan dessutom. I det här läget var det dock underbart, han kunde stanna kvar i rummet under de stunder hon faktiskt var tvungen att gå. De lyckades också tillsammans få mig att hantera lustgasen korrekt vilket gjorde stor skillnad - helt plötsligt hade jag lika bra smärtlindring men var ändå klar i huvudet. De frågade också om jag inte vill komma upp ur sängen vilket jag ju velat hela tiden så helt plötsligt fick jag istället stå upp och luta mig på gåstolen vilket kändes hundra gånger bättre det också. Och nu gick det snabbt - jäkligt snabbt. Jag andades lustgas och brölade som en tok (och ve den som försökte ta masken ifrån mig, även om det bara var för att hjälpa mig att flytta mig eller något..) Vid 00.20 satte krystvärkarna in och 00.33 kom det lilla undret ut. Och ja, jävlar i helvete vad ont det gjorde - framför allt när han kom så pass långt att barnmorskan kunde få tag på honom och hålla kvar i huvudet efter att värken och krystningen klingade av.. Men han kom ut och trots att det gick så snabbt på slutet så blev det väldigt lite bristningar som barnmorskan var tvungen att sy - väldigt skönt! Känslan av att få upp honom på bröstet var fantastisk och att se sambons känslospel i ansiktet när han fick klippa navelsträngen var underbart, liksom att få se honom sitta och hålla Pricken i famnen och att de båda två somnade tillsammans. Kärlek i kubik, minst!
Nu var det bara en bit kvar - det där med att få ut moderkaka och sånt där. Först ville den inte riktigt lossna, men med lite extra sammandragande medel, akupunktur och lite massage så lossnade den fint. Dock ska de ju på och klämma på magen efteråt för att se om allting lossnat och kommit ut och om livmodern dragit ihop sig. Det gjorde något helt överjävligt ont. Först var barnmorskans reaktion att "det gör ont, men jag måste göra det..." men efter ett par försök där jag faktiskt till och med slogs lite tyckte hon att det verkade göra lite väl ont med tanke på att jag klarat av själva förlossningen så pass bra. Så det var fram med lustgasen igen och djuuuuupa andetag. När hon sedan klämde och tryckte en massa lyckades hon klämma ut en stor klump till som ju var anledningen till att det gjorde så ont. Otroligt äcklig känsla.. Men när den kom ut så gjorde det väldigt mycket mindre ont när hon klämde och tryckte. Dock tappade nog både hon och jag lite fokus på lustgasen så jag fick i mig alldeles för mycket igen - jag kunde höra att hon kallade på mig och ropade mitt namn men jag kunde inte få fram någon form av reaktion eller svar. Läskigt det också. Så, ni som ska använda lustgas framöver - gör gärna det, men med lite försiktighet.. ;)
Så till slut fick vi den andra lilla belöningen, dock självklart inte hälften så bra som Pricken själv, frukostbrickan. Jag, som varit illamående och haft svårt att få i mig vare sig dricka eller mat under hela förlossningen, hade dock fortfarande ingen aptit alls så för mig blev det bara bubblet och gurkan, men senare på morgonen fick jag faktiskt in en ny omgång när de såg att jag inte fått i mig det andra.. =)
Lite bubbel, lite varm choklad och lite mackor..
Vi fick sova kvar lite i rummet och vid lunchtid blev vi förflyttade till patienthotellet där vi blev kvar ett tag. Dock väljer jag att avsluta förlossningsberättelsen här och återkommer i ett annat inlägg om första tiden med Pricken.. Det har också varit lite berg-och-dalbana men framför allt väldigt mycket kärlek!
